Det är något i hans blick som får mig att glömma bort var jag befinner mig.. När våra blickar möts finns det bara vi, och allt som finns runt omkring känns så långt ifrån.. Trotts att jag hör havets vågor slå mot klipporna, och trotts att sanden kittlar mig under fötterna, så existerar ingenting annat än hans mörka ögon som lyser så ljust när de möter min blick.. Han kollar på mig på ett av de finaste sätten någon någonsin har kollat på mig. Universum är inte mitt, men de får mig att känna mig som hela universum, får mig att känna att hela universum är vårat..
Han är som den där klippan vågorna slår så hårt emot när han står där så stadig, trotts att landet han lever i försöker att trycka ner honom. Han har så mycket respekt för sig själv, så mycket kärlek inom sig så att det inte spelar någon roll vad någon annan säger om honom, eller gör mot honom. Han vet vem han är, och behandlas han inte utifrån det så förstår han direkt att det har med den andra personen att göra- inte honom, och han accepterar inte orättvisor.
Han är en countrystjärnas rampljus men en popstjärnas backstage. En människa som varit med om mycket, trivs som fisken i vattnet i hans famn, men om det är just mer man söker efter så skulle det vara svårt att nöja sig i hans varma trygga famn.. Man kan finna en plats i sitt hjärta för honom backstage, men aldrig låta honom vägleda en in i rampljuset och låta honom styra ens liv. Även om han bara menar väl, så är han mannen som vet bäst, och han kommer mer än gärna att påminna dig om det..
Men vad är han egentligen för mig?
Så fort han kollar bort så bryts förtrollningen, verkligheten kommer ikapp, och jag inser att hur mycket jag, om någon egentligen skulle behöva den där tryggheten, så kommer jag aldrig vara som honom och kunna nöja mig.. Jag ser inte på stjärnorna och tänker att de är fina - jag vill vara en av dem, och även om jag är de för honom så behöver jag vara det för mig. De känns som om allt vi är handlar om mig, vi är en reflektion av det jag skapat inom mig, men jag har ju bara börtjat - bara tänk var jag kommer att hamna sen. Vad är han egentligen för mig?
Han är en countrystjärnas rampljus men en popstjärnas backstage. En människa som varit med om mycket, trivs som fisken i vattnet i hans famn, men om det är just mer man söker efter så skulle det vara svårt att nöja sig i hans varma trygga famn.. Man kan finna en plats i sitt hjärta för honom backstage, men aldrig låta honom vägleda en in i rampljuset och låta honom styra ens liv. Även om han bara menar väl, så är han mannen som vet bäst, och han kommer mer än gärna att påminna dig om det..
Men vad är han egentligen för mig?
Så fort han kollar bort så bryts förtrollningen, verkligheten kommer ikapp, och jag inser att hur mycket jag, om någon egentligen skulle behöva den där tryggheten, så kommer jag aldrig vara som honom och kunna nöja mig.. Jag ser inte på stjärnorna och tänker att de är fina - jag vill vara en av dem, och även om jag är de för honom så behöver jag vara det för mig. De känns som om allt vi är handlar om mig, vi är en reflektion av det jag skapat inom mig, men jag har ju bara börtjat - bara tänk var jag kommer att hamna sen. Vad är han egentligen för mig?
Någon som stärker mig inifrån, tar fram det positiva och kärleksfulla. Någon som får mig att se mig för den jag är, och får mig att förstå vad jag är värd. Någon som jag vill vara nära för att känna mig trygg, och som jag vill känna för att jag inspireras av.
Han kanske är en buss på vägen, som hämtat upp mig för att föra mig framåt - och jag önskar att jag vore den där personen som tar direkt-bussen ända in i slutet, men känner jag mig själv så kommer många olika bilar, bussar, tåg, flyg, kameler och annat att föra mig ända in i mållinjen.. "sätt dig ner i båten och njut av åkturen" skulle han sagt, men hade delfiner simmat förbi hade jag till skillnad ifrån honom hoppat i utan att tveka en sekund, för att låta dem föra mig bort föralltid..