Då min hemmedicinering är slut (haha) så verkar jag gå tillbaka vartenda litet framsteg, och sömnlösheten välkomnas återigen med öppen famn, trotts att jag försöker stänga den.. Som När man inte alls känner för att ta tillbaka någon, men ändå kan man inte göra något annat än att göra just det. Dystert det här ju..
De är verkligen konstigt egentligen, hur nattankar kan skilja sig så mycket ifrån dagstankar.. förstår ni hur jag menar, eller är det bara i min hjärna det fungerar så? Dagstankarna väger mindre på något vis, de liksom bara flyter förbi- då man hela tiden är aktiv, till skillnad från tysta, mörka nätter..De är då tankarna verkligen rör om, formar och får en att riktigt tänka. Bäst man låter bli sånt.