Jag satt faktiskt nere bland pensionärerna idag och pratade lite, och det finns en historia där som verkligen berör mig. Brevid mig satt en smal liten man och var väldigt tystlåten. Han log och höll med lite, precis som jag men plötsligt så började han öppna upp sig. Han är väldigt sjuk och har vatten i lungorna. Han har hjälp som kommer hem till honom med mediciner, men förutom det så hade han inga besök. Han är alaldeles ensam.
Han kom in på när hans dotter, som gick i min lillebrors klass gick bort, för några år sedan. Hon klättrade i hissen och ramlade ner. Sedan berättade han om hur mamman några år senare dog utav en blodpropp i hjärnan. Han visste ingenting, utan hon var bara borta hon också. Och han kände sig så himla ensam. Han började gråta en skvätt och berättade hur mycket han saknade dem.
Sedan sa han "och jag hade så gärna velat åka med på ullareds resan med bostadsbolaget, men den dagen skall jag opereras så då missar jag den upplevelsen.. de är det enda jag skulle vilja göra". Det gjorde så ont i mitt hjärta. Att veta att han sitter ensam i sin lägenhet dag in och ut och saknar sin lilla dotter och sin fru. Han berättade att han brukade lyssna på country musik och kolla på tv. Att han hade försökt ta kontakt med sin släkt, men att dem inte ville sedan dottern avled. Ibland brukar han åka in till stan och gå på returang ensamen för att göra något. Alltså mitt hjärta blöder med honom. Jag vet inte hela historian, men jag kände hur hela hans själ var borta, hur han bara går omkring och försöker finna någon gnista i livet medans has är helt trasig inombords.
Och det gör så ont att ingen finns där för honom, Att han inte har någon som han kan prata om sin bortgångna familj om. Att han inte har någon som kan trösta honom när han gråter. Att han inte har någon som stöttar honom. Att han inte har någon som följer med honom till resturangen. Att han inte har någon som kollar på tv med honom. Att han är helt ensam, för att hans familj har dött.
Det ger en lite perspektiv på livet. Jag jämför var jag är med var han är. Jag inséer att jag fortfarande har potential till att leva ett bra liv, medans den där människan aldrig mer kommer att få uppleva det.
Han kom in på när hans dotter, som gick i min lillebrors klass gick bort, för några år sedan. Hon klättrade i hissen och ramlade ner. Sedan berättade han om hur mamman några år senare dog utav en blodpropp i hjärnan. Han visste ingenting, utan hon var bara borta hon också. Och han kände sig så himla ensam. Han började gråta en skvätt och berättade hur mycket han saknade dem.
Sedan sa han "och jag hade så gärna velat åka med på ullareds resan med bostadsbolaget, men den dagen skall jag opereras så då missar jag den upplevelsen.. de är det enda jag skulle vilja göra". Det gjorde så ont i mitt hjärta. Att veta att han sitter ensam i sin lägenhet dag in och ut och saknar sin lilla dotter och sin fru. Han berättade att han brukade lyssna på country musik och kolla på tv. Att han hade försökt ta kontakt med sin släkt, men att dem inte ville sedan dottern avled. Ibland brukar han åka in till stan och gå på returang ensamen för att göra något. Alltså mitt hjärta blöder med honom. Jag vet inte hela historian, men jag kände hur hela hans själ var borta, hur han bara går omkring och försöker finna någon gnista i livet medans has är helt trasig inombords.
Och det gör så ont att ingen finns där för honom, Att han inte har någon som han kan prata om sin bortgångna familj om. Att han inte har någon som kan trösta honom när han gråter. Att han inte har någon som stöttar honom. Att han inte har någon som följer med honom till resturangen. Att han inte har någon som kollar på tv med honom. Att han är helt ensam, för att hans familj har dött.
Det ger en lite perspektiv på livet. Jag jämför var jag är med var han är. Jag inséer att jag fortfarande har potential till att leva ett bra liv, medans den där människan aldrig mer kommer att få uppleva det.