Träffade en vän tidigare idag över en fika, och då kom vi in på hur vi handskas med saker och ting.. Sanningen som svider lite är att vi båda är av den typen homosapiens som överanyliserar saker, och skapar problem där det inte fanns några problem ifrån första början..
Vi går alltså och tänker till oss problem, eller tänker till oss att något är dåligt när det egentligen inte är något vi borde ödsla någon tid på.. Vi tar ett exempel att jag skulle träffa en kille, och vi har det bra. Då kan man 1, leva med det och njuta utav det, eller 2, börja tänka på om det finns något som inte är bra, något som kanske borde kännas fel, något som inte står rätt till osv, och så skapar man massor utav fel i små små brister, som vi alla människor ändå bär på.. Det är så roligt hur exakt samma förhållande kan ses ur helt olika synvinklar beroende på hur individen väljer att tänka, fokusera och utveckla på.
Sen är oftast människor som oss sådanna som behöver reflektera, tänka, känna. Jag skulle aldrig kunna gå omkring en dag utan att få göra det, för det är en del utav mig.. Men det händer så lätt att det blir som för mycket, man har inte riktigt någon plats att lägga alla sina tankar och funderingar på och plötsligt så skapas ett kaos i form utav ett bombnedslag i ens huvud.. Jag är säker på att en hel del av er känner igen er.. Och vad gör man oftast då?
Jag har två vägar som jag brukar välja mellan.. Den ena är att hålla allt inom mig, kväva det och tänka att det försvinner tillslut.. Därav slipper jag möta problemen och kan bara leva vidare som vanligt så länge som de fungerar.. Men tillslut så överbalastas man och bang springer man rakt in i en vägg och klarar inte av de mer.. Då har man samlat ihop alla negativa tankar till en stor hög som inte går att bryta med positiva tankar som att "de är bara småsaker", för då har de blivit väldigt stora saker, eftersom man låtit de få så mycket fokus i sitt huvud.. förstår ni? Därför råder jag ALLA att följa den andra vägen istället.
Prata om det ni har inom er, dela med er till vänner, familj, eller vem ni vill.. De är just detta jag alltid har haft så himla svårt för, vilket har lett till att jag kvävt det inom mig, men hör upp people like me, det finns en väg för oss med: SKRIV! skriv ut allt, bara mainstorma på papper, bloggar, dagböcker, word, var ni än vill så öppna upp er och få ur er allt ni känner.. det kommer hjälpa er så himla mycket, för när ni ser era tankar framför er på ett papper, de är först då ni kan reflektera över de ur en verklig synvinkel.. Och när ni väl ser över vad ni skrivit om, så kommer ni att inse att det kanske finns bättre saker än de där att lägga fokus på? bra, elda upp pappret och gå vidare.