mannen i stolen brevid

publicerat i daily;
Jag satt faktiskt nere bland pensionärerna idag och pratade lite, och det finns en historia där som verkligen berör mig. Brevid mig satt en smal liten man och var väldigt tystlåten. Han log och höll med lite, precis som jag men plötsligt så började han öppna upp sig. Han är väldigt sjuk och har vatten i lungorna. Han har hjälp som kommer hem till honom med mediciner, men förutom det så hade han inga besök. Han är alaldeles ensam. 

Han kom in på när hans dotter, som gick i min lillebrors klass gick bort, för några år sedan. Hon klättrade i hissen och ramlade ner. Sedan berättade han om hur mamman några år senare dog utav en blodpropp i hjärnan. Han visste ingenting, utan hon var bara borta hon också. Och han kände sig så himla ensam. Han började gråta en skvätt och berättade hur mycket han saknade dem. 

Sedan sa han "och jag hade så gärna velat åka med på ullareds resan med bostadsbolaget, men den dagen skall jag opereras så då missar jag den upplevelsen.. de är det enda jag skulle vilja göra". Det gjorde så ont i mitt hjärta. Att veta att han sitter ensam i sin lägenhet dag in och ut och saknar sin lilla dotter och sin fru. Han berättade att han brukade lyssna på country musik och kolla på tv. Att han hade försökt ta kontakt med sin släkt, men att dem inte ville sedan dottern avled. Ibland brukar han åka in till stan och gå på returang ensamen för att göra något. Alltså mitt hjärta blöder med honom. Jag vet inte hela historian, men jag kände hur hela hans själ var borta, hur han bara går omkring och försöker finna någon gnista i livet medans has är helt trasig inombords.

Och det gör så ont att ingen finns där för honom, Att han inte har någon som han kan prata om sin bortgångna familj om. Att han inte har någon som kan trösta honom när han gråter. Att han inte har någon som stöttar honom. Att han inte har någon som följer med honom till resturangen. Att han inte har någon som kollar på tv med honom. Att han är helt ensam, för att hans familj har dött.  

Det ger en lite perspektiv på livet. Jag jämför var jag är med var han är. Jag inséer att jag fortfarande har potential till att leva ett bra liv, medans den där människan aldrig mer kommer att få uppleva det.

ett brev till universum.

publicerat i daily, law of attraction;
Hej. Jag har undrat var du har tagit vägen. Var du har varit den senaste tiden, när jag mer än någonsin har behövt vägldning, hopp, drömmar, liv. Jag har undrat om du någonsin kommer tillbaka. Jag har känt mig så liten, ensam och rädd för den här stora världen. Det har känts som jorden rullat, medan jag har stått still. Som om allting fortsätter som vanligt överallt, medans jag sitter i ett mörkt svart hål den varken tid eller uppfattning kring någonting existerar. Jag har känt så besviken på mig själv och på att du inte har funnits där och dragit upp mig. 

Men någonstans mellan blixtrarna och oskan blåste samman med de skakiga fönsterrutorna, och hur varm solen var när jag väl smakade på den igår så insåg jag, att du är ju här med mig. Du är ju jag & jag är du. Din vägledning kommer ju inifrån mig, där även du har ditt inre. Jag ser universum som våran gud, och gud finns inom oss alla. När vi talar till gud, så tror jag att vi talar till oss själva, en kraft som finns inom oss. Det är därför vi inte behöver prata när vi ber tillexempl, för att allting finns inombords redan. 

Jag har varit orättvis med att sända ut negativa budskap & ändå förvänta mig att du skall finnas där och ge mig positiva svar. Jag, precis som alla vet ju att vi får det vi ger utav. De ända jag sänt ut till dig är värdelöskänslor, ensamhet, rädsla, och samtidigt förväntat mig att du skall ge mig motsatsen till det. De funkar ju inte så. Det jag ger är det jag får, och det är så attraktionslagen fungerar. 

En annan sak att tänka på är att universum inte hör "nej och inte". De hör inte när man både känner och säger "jag vill inte må dåligt" utan universum fokuserar då på "DÅLIGT" och desto mer du känner att du inte vill må DÅLIGT så kommer du att må mer dåligt, oavsett om du sa inte före. För universum hör inte det. Om du istället tänker på en plats där du mådde bra, sätter dig på den platsen om du ahr möjlighet, om inte, kolla på bilder från platsen, minns platsen, känslan, hur bra du mådde och när du väl jänner den där glädjekänslan, då är läget att säga till universum att JAG vill må bra. Mata med detta varenda dag, tänk mer och mer på saker som gör dig glad, och som får dig att må bra & sänd ut budskapet till universum så att de måste manistiferats. Då kommer du att må bra. 
 
Jag har struntat i det där de senaste. Jag har stängt in mig här och önskar att universum på något vis skulle döda mig så att jag slapp leva. Jag har inte sett meningen med livet, för att jag helt enkelt har varit så trött på att få så mycket panikångestattackar hela tiden varje dag. Då är de skönt att bara dra täcker över huvudet och sluta finnas. Men så slog det mig, det finns en lönsing, och jag måste för min egen skull ta tag i den. 

Tack för detta brev universum. Tack för att jag fick skriva av mig till dig, och få förståelse för varför du inte har funnits där för mig simpelt svar är ju att hur kan du göra det, om jag inte gör det för mig själv? Det är ju inte så the law of attraction fungerar.

night

publicerat i daily;
Hej mitt i natten. 

Det var länge sedan som jag kände för att skriva, då min hjärna har varirt och fortfarande är helt ur balans. Men samtidigt så saknar jag det så otroligt mycket. Men då det är svårt att hålla ordning på alla tankar & på att ens ta mig upp ur sängen, så tänkte jag att jag kanske skulle se bloggen som min väg upp. Liksom öppna upp mig mer kring min pssykiska ohälsa, dela med mig mer utav hur det kan vara jobbigt att gå upp ur sängen, hur det känns att klara av att ta sig ut genom dörren. Små steg, så att jag kanske kommer tillbaka på banan. Vad tror ni om det? 

Idag hade jag lovat mig själv att ta en lång promenad med nicky, och försöka att inte äta så mycket. Den senaste tiden har jag ätit ihjäl mig, tror seriöst något är fel. Gick sådär. Orkade inte gå längre än utanför dörren och var helt genomsvett av ångest när jag kom in igen. att äta är det ända min kropp kan prostera i nu typ. äckligt. 

Men jag tänkte att om jag börjar skapa en vardag i mitt sinne på något vis, så att jag sedan kan göra det till verklighet igen, så kanske det blir lättare. Därför så skall jag förhoppningsvis imorgon finna orken till att göra detta. Bara småsaker som vilka tider jag ska gå ut med nicky, om jag skall orka träna någon dag, hur jag ska göra med maten, skriva ner i almenackan vilka möten och så vidare jag har. Det blir nor bra. Kanske ska ladda upp kameran och börja ta lite småbilder och så till bloggen och så med, så blir det ju ännu roligare. vad tror ni?