dagen man fyller tjugoett

publicerat i daily;
Jag minns den dagen som om de vore igår, dagen jag fyllde femton år och grät av ångest.. gud vad gammal jag kände mig. jag skulle absolut inte fira min födelsedag, men i slutet av kvällen kom nessa och bella inspringandes till min säng och sa att det skulle firas åtminstone litegrann..  
 
Nu sådär sex år senare så har jag fortfarande svårt att fylla år.. Jag gillar inte känslan av födelsedagar, och till skillnad från de som känner sig glada och lyckliga av att de är deras dag så får jag en spykänsla inom mig..Jag blir extra bölig och gråter över allt och ingenting.. De känns som om man går ett år närmare döden, ett år längre ifrån sin ungdom, ett år i fel riktning på något vis.. jag skulle vilja vara liten & bli omhändetagen på riktigt, har alltid saknat den känslan.. på riktigt, hur kan en dag dra fram det här ur en..?

Jag tror att de sitter kvar sedan jag var yngre att det inte finns något att fira med min födelse. vilket skämt att fira det, tyckte jag.. Nu sådär när jag ändå börjat hitta någon plats i universum så känner jag ändå att det kan vara helt magiskt här på jorden, men ändå blir jag som ett litet ensamt barn som ligger nerbäddad i sängen med tårarna fyllda. De är jobbigt att inte kunna sätta ord på vad som döljer sig där bakom, jag önskar verkligen att jag visste. 

Hur ser ni kring födelsedagar? Är ni alla lika glada och ivriga över att dagen är er? Dela gärna med er!♥

Kommentera inlägget här :